I dag har vi fått bekräftat att operationen ska ske sista veckan i oktober. Det känns bra. Väldigt bra! Det har vi väntat på! Samtidigt känns det konstigt. Så definitivt.
Jag fick ett sms från S om att hon pratat med transplantationskoordinatorn i eftermiddags. Jag var mitt uppe i jobb, under en extremt stressig eftermiddag. En av de där dagarna när man knappt hinner tänka. Men jag släppte alla tankar på jobbet (i alla fall i några sekunder) - tänkte på S istället, på våra barn. Det var ett ganska overkligt ögonblick. Jag tycker att det är så med hela den här resan, man kan aldrig gömma sig från tankarna på livet.
/D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar