Vardagen, den vardagen

Vilken fantastisk höstdag. Molnfri himmel, kall och klar luft, fallna ekollon på garageuppfarten och en massa prassliga löv. O har åkt på förkylning och jag var hemma med honom på förmiddagen. Vi klättrade upp på vinden och hämtade två kassar med träklossar, satt sedan på golvet i vardagsrummet i nästan två timmar och byggde små samhällen med broar och torn och fiskdammar. Sedan gick vi en promenad.

Vår vardag har egentligen inte påverkats jättemycket av att S njursjukdom. Jag minns när jag förstod att hon skulle leva med njursvikt livet ut. Det är ungefär två år sedan. Jag minns att jag tänkte att nu blir allt annorlunda, nu kommer allt att vara jobbigt och vi kommer inte att kunna göra en massa saker. Jag var faktiskt helt knäckt. Men jag kunde inte haft mer fel. Det ÄR bökigt med dialysmaskinen ibland (S får dialys, PD, i hemmet varje natt). Men vi släpar med maskinen dit vi ska. Hem till vänner om vi ska på fest och vill sova över, eller till våra föräldrar som bor på andra orter. För ett par veckor sedan var S och jag i Köpenhamn över helgen. Då skickade läkemedelsföretaget en maskin dit. Snällt av dem, eller hur. Vi har varit i Spanien ett par gånger, S har varit i England flera gånger, vi har åkt skidor. Det är lite extra jobb. Men det funkar.

Just nu tänker vi en massa på transplantationen. Annars försöker vi att tänka så lite som möjligt på S sjukdom. Det finns så mycket annat. Att lära sig att sadla en häst till exempel. Eller vad säger du, S?

Den där dialysmaskinen har blivit lite som ett husdjur. Det känns nästan konstigt att den snart - om transplantationen går bra - åker ut.
/D