En väns kollega ringde upp mig ikväll. Jag känner honom inte. Hade ingen aning om vem han var. Men min vän hade nämnt mig och S och kollegan har tydligen fått en njure av sin mamma. Han ville bara ställa upp och berätta. Vad säger man? Jag känner mig lite tagen av all omtanke och välvilja som ramlar in från alla möjliga håll. Från vänner och våra familjer. Men också från människor vi aldrig träffat eller ens visste fanns.
Vi bestämde oss för att äta lunch. Han jobbar på söder, jag i Gamla stan. Vi kom fram till att vi ses mittemellan på Medborgarplatsen. Som om det var det mest naturliga i världen att vi som inte vet något om varandra ska träffas och prata om våra njurar.
Vet inte varifrån den här välviljan kommer. Förmodligen är det bara ett mänskligt drag som vi på något sätt har blivit vana att förtränga - så att vi blir förvånade när någon plötsligt erbjuder något vi inte bett om.
S och E är dunderförkylda. Ligger utslagna med hög feber. Hoppas det blir kortvarigt så att S hinner piggna till och vila upp sig. I morgon är det tre veckor kvar till operationen.
/D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar