Går och väntar, tre dagar kvar

Det är ett konstigt tillstånd man befinner sig i när man går och väntar på att få ge bort en av sina kroppsdelar. Jag kommer att tänka på julaftnar när jag var barn. Allt var så fokuserat på en sak - julklappsutdelningen - att det var omöjligt att koncentrera sig på något annat. Så känns det nästan nu. Spänt, lyckligt, fast lite långdraget. Jag gjorde ett försök att förklara för S, och kanske mig själv, varför jag vill att hon ska få den här njuren av mig. Det bästa jag kom på att jämföra med är allt man är beredd att göra för sina barn. Det osjälviska, nästan pliktfyllda, som sätter in när man tar hand om barnen, hur trött man än må vara själv. För mig var det aldrig svårt att bestämma mig för att bli donator. Jag skulle göra samma sak för mina barn, min bror och mina föräldrar. Tre dagar kvar. Man börjar tänka på saker man annars inte tänker på. I natt vaknade jag av en dröm. Jag gick omkring i mitt barndomshem. Vårt hus på N-vägen, tegelvillan, i staden i södra Sverige där jag växte upp. När jag vaknat fortsatt jag att tänka på huset. Jag märkte att om jag koncentrerade mig så kunde jag gå från rum till rum och minnas små detaljer som jag aldrig brytt mig om. Dörrknopparna på garderoberna i hallen. Den lilla rosa tvålen på handfatet på gästtoaletten. Jag vet inte vad det har med donationen att göra, men jag inbillar mig att jag inte hade haft den här drömmen om det inte vore för vad vi ska göra på onsdag.
/D