...innan operationen var jag på i lördags. Min pappa gav mig ett faderligt råd att inte gå på den så att jag skulle riskera att bli sjuk. Han har säkert rätt i det, men det var min bästa kusins 40-årsfest. Klart jag skulle gå! Det var trevliga människor, generöst med mat och dryck och musiktävling. Och framför allt dans. Min kusin älskar att dansa. Och vi var flera som hängde på. Det var jätteroligt att dansa. Jag gör det alldeles för sällan! Stupade i säng jättetrött men glad strax efter två. Och än så länge är jag frisk.
Så är det nu, plötsligt ser jag potentiella infektionshärdar överallt. Så när jag ikväll skulle träffa en kompis på stan blev det promenad och fika på ett ställe med lite folk. Och visst finns det smittkällor på många ställen, bara det att i vanliga fall tänker man inte på dem.
Nu ska vi alltså leva i social avhållsamhet. Nåja, ringa, messa, mejla och blogga går ju bra. Nedräkningen har börjat.
/S
4 kommentarer:
ah, vad kul att festen blev lyckad!
vad spannande och pirrigt att det ar dags snart, efter all talmodig vantan...jag har skrattat hogt vid vissa blogginlagg och gratit nar jag last andra. tycker mycket om den har fina bloggen :)
tanker pa er och finns har for er! hors i veckan, massor med kramar
Det är ännu värre efter transplantationen, då vågar man knappt gå ut utan munskydd... Som tur är tar det sig med tiden. Nu åker jag buss och har bokat konsertbiljetter. Hoppas att du håller dig frisk till operationen!
Med tre små barn som var drygt 1, 4 och 8 år borde vi kanske ha varit lite mer försiktiga med det sociala umgänget i samband med P:s transplantation. Men vi kom inte på tanken att hålla barnen hemma från dagis och skola, varken före eller efter operationen och ingen rådde oss heller att göra det. När P kom hem efter transplantationen så hade jag köpt handsprit men det tog inte ens en vecka så tyckte P att det fick vara nog med pjåskandet och trots att jag protesterade en smula så hamnade flaskan längst in i ett skåp. På sjukhuset var de till min förvåning inte heller så bacillrädda av sig. Jag frågade om det var ok att ta med barnen till avdelningen och det enda svar jag fick var "är de inte märkbart sjuka när de kommer så är det helt ok". Så två dagar efter operationen satt alla tre barn i P:s säng. Lite tur i kombination med att P är en person som väldigt sällan drabbas av några infektioner (varken före eller efter transplantationen)gjorde att vi slapp att se röken av bacillerna. Jag inbillar mig att jag nog hade varit lite mer om mig och kring mig idag. Lite lagom försiktighet kan nog vara vettigt samtidigt som man inte får glömma bort att leva!
Vad skönt att höra, A! Vi får olika signaler från olika läkare. Någon säger ungefär som det du beskriver. Andra tycker att man ska vara väldigt försiktig. Just nu är vi mest brydda om att operationen inte ska behöva ställas in.
Skicka en kommentar