Vägen tillbaka

Det har varit en lång lång resa av rehablitering sedan jag återhämtat mig från blodförgiftning, lunginflammationer och såriga, svarta tår. En lång väg med massor av hinder att ta mig över. Ibland har känns det svårt och jobbigt, jag kommer inte framåt. Och ibland har jag tagit jättesteg framåt.

Jag kanske ska förklara svarta tår. Jag hade, till följd av blodförgiftningen, fått nekroser på tårna (på åtta av tio). Tåtopparna var från nageln och uppåt svarta. De var döda. Och läkarna sa att det var bäst att låta dem falla av sig själva och bara lägga om dem som sår.

Ser man tillbaka har jag ju blivit mycket piggare och bättre än jag var strax efter att jag skrevs ut från sjukhuset i december 2008. Då kunde jag gå korta sträckor med mycket smärta i tår och satt i rullstol vid behov. Från att ha haft allt på plats på den rehabiliteringsavdelning jag låg på skulle jag nu sköta alla kontakter med vårdgivare själv. Det var en omställning. Det handlade om att ringa och boka tider för: dialys, (+prover, läkarbesök), hemstjänst, distrisktsköterska, sjukgymnast, kurator, ortopediskt center, ortoped, återbesök på sjukhus: rehabavd, lungmedicin, kontroll av hörsel, ögon etc etc.

Det var viktigt att jag skulle röra på mig. Fick behandlingskor med "rullande" sula så att jag skulle kunna gå lättare. D köpte gångstavar till mig så att jag kunde, med dessa som stöd, stappla omkring. Det gjorde jag, fast det tog emot och tårna smärtade. Hemstjänsten kom tre gånger om dagen: tittade till mig och lagade frukost, lunch och mellanmål till mig. En distrikssköterska kom och la om mina såriga tår ett par gånger i veckan. I februari började träna hos en sjukgymnast 2-3 gånger i veckan. Tre gånger i veckan åkte jag till sjukhus för att få bloddialys under fyra timmar. Efteråt mådde jag väldigt dåligt: illamående, oerhört trött och kraftlös. Orkade bara ligga i soffan när jag kom hem från dialysen. Jag går också hos en njurläkare och tog prover en gång/månad. Samt en rad andra uppföljningar i form av sjukhusbesök på olika avdelningar. Det var verkligen ett helttidsjobb att få ihop tillvaron, helst med lite vila emellan alla besök för att orka med.

När jag sedan började med påsdialys och det svarta på tårna ramlat av blev livet mycket enklare! Det var i slutet av april 2009 jag fick påsdialys. Hade blivit lite starkare då också och kunde gå bättre. Jag mådde så mycket bättre av pådialysen än av bloddialysen. När jag några månader senare övergick till nattmaskin (fortafarande påsidialys) underlättade det ytterligare - jag sover medan jag får dialys. I början vaknade jag en del men efter att man vant sig gick det jättebra. Ungefär samtidigt, i juni 2009 trillade den sista tån av - det var 3/4 av vänster stortå. D och jag firade med att skåla i vin! (skulle ha varit champagne men det fick duga). Vi firade ordentligt med att åka till Spanien på semester hela familjen. Jag gjorde påsdialys på lunchrestauranger och badade i havet. Det gick mycket bättre än jag trott.

Det där med tårna är egentligen inte så märkvärigt. Nu har jag korta små tår och det går rätt bra att gå med dem. Det som har gått trögast är återgången till yrkeslivet. Jag tränar på att jobba två dagar i veckan. Och då är jag helt slut efteråt. Så jag hoppas att jag efter transplantationen blir piggare och orkar mer. Två eftermiddagar i veckan ägnar jag åt sjukgymnastik. Ska faktiskt och träna nu så jag nu ska jag äta lite först.
/S