Barn och svåra händelser

Hörde intervju med en barnpsykolog på radion i morse om den stackars pojken i Malmö som blev kidnappad. Han talade om barns trauman och hur de hanterar dem. Det fick mig att tänka på vad våra barn har varit med om.

O var nästan två år och E nästan fyra när S blev sjuk. Det var tumultartat. Framför allt O hade svårt att hantera allt. På mindre än ett par timmar förvandlades hans "vanliga" mamma till någon som han inte kände igen.

S ramlade ihop på terminal 5 på Arlanda (av akut blodförgiftning, meningokocksepsis). Hon försvann in i en ambulans. Drygt en timma senare kom O och E och jag till sjukhuset och fick veta att S låg på intensiven. Jag frågade personalen om de tyckte att jag skulle ta med barnen in. Det tyckte de. Jag är fortfarande osäker på om det var rätt. För O blev det tydligt en mycket traumatisk upplevelse.

Hans mamma såg inte alls ut som hon brukar. Hon låg i en konstig säng, hade massor av slangar i kroppen, ögonen var slutna och hon sa inget, i munnen hade hon munstycket till respiratorn (som till och med jag tyckte såg läskigt ut, kan bara föreställa mig vad barnen tyckte), hon var extremt uppsvullen, och hade röda utslag över precis hela kroppen (en följd av meningokockinfektionen).

O reagerade mycket starkt. Han blev livrädd, klamrade sig fast vid mig, ville bara gå ut, panikslagen. Den känslan satt i i flera veckor. Varje gång vi närmade oss S rum på intensiven blev han rädd. När hon senare vaknade ville han inte prata med henne, knappt titta på henne. För S var det förstås väldigt jobbigt att O inte ville vara med henne. Vi försökte på alla sätt, men han var bara rädd och tittade med oro i ögonen på henne.

Med E var det lättare eftersom jag i alla fall kunde förklara. Men jag sa aldrig att vi inte visste om S skulle överleva. Istället bara att det skulle ta lång tid innan mamma kom hem. E accepterade detta ganska bra. Ibland var hon sammanbiten när vi åkte till sjukhuset. För det mesta var hon ganska glad och ville sitta bredvid S och gärna klappa henne, även när S var sövd.

Jag var orolig för O. Jag pratade med en barnpsykolog och fick ett bra råd som jag gärna delar med mig av om det är någon som råkar ut för något liknande. Hon sa att jag skulle försöka hitta något sätt för O att kanalisera sina känslor. T ex rita. Jag försökte med papper och kritor, men det funkade inte.

Istället kom jag att tänka på S kläder. Hennes resväska som hon skulle haft till Indonesien hade jag ställt in i garderoben. Jag tyckte själv att det kändes jobbigt att packa upp väskan. Men jag tog fram den tillsammans med O och när han fick se S kläder som han kände igen reagerade han jättestarkt. Han blev glad och skrattade och satte på sig kläderna och lekte med dem. Jag tror att leken med mammas kläder blev ett sätt för honom att hantera sina känslor.
/D