Ett år senare

Det har gått ungefär ett år sedan jag ställde mig frågan: vill jag donera en av mina njurar till S, min fru? Instinkten sa "ja". Det är klart jag vill. Jag gör vad som helst för att hon ska få ett vanligt liv igen. Om hon behöver en av mina njurar så får hon den. Självklart får hon det...

Sedan kom de andra frågor: Vad betyder det för mig? Är det farligt? Jag visste ingenting om njurtransplantationer. Ingen av oss har någonsin haft skäl att tänka på något sådant tidigare. En njurtransplantation - bara själva ordet låter avskräckande. Som något man aldrig kommer att ha att göra med, något som avhandlas hjärtslitande reportage i TV och veckotidningar. Något som inte berör MIG.

Utan att egentligen ha läst på särskilt mycket bestämde jag mig ändå för att påbörja en utredning. Jag fick träffa en läkare. Det enda jag verkligen behövde veta handlade om riskerna. Läkaren på njurmedicinska mottagningen förklarade att de generellt sett är små för den som donerar. Jag fick veta att ingen levande donator i Sverige har avlidit till följd av själva donationen - och jag tror att det var den avgörande informationen jag behövde för att jag skulle bestämma mig. Det kommer att bli jobbigt, det kommer att göra ont, jag kommer att gå omkring och oroa mig (bara en sådan sak som jag att jag alltid har varit extremt spruträdd)... men det får jag ta.

Efter en lång utredning av mig har vi nu fått besked att jag är godkänd som donator. Vi har till och med fått ett preliminärt datum för operationen. Och det känns fantastiskt bra!
/D