"Då kan du få en av mina"

På frukosten i dag fick jag höra följande berättelse: En man pratade med en kollega. Mannen jobbade extra som busschaufför. Han hade känt den kvinnliga kollegan i flera år. De brukade prata då och då, men var, som han beskrev det, inte närmaste vänner.

- Hur är det med dig, frågade kvinnan.
- Jodå, ganska bra, svarade mannen.

Sedan ändrade han sig och bestämde sig för att säga som det var.
- Egentligen är det inte så bra. Mina njurar har slutat fungera, förklarade mannen.

Varpå hans kollega svarade:
- Men då kan du få en av mina.

Senare ringde mannen upp kvinnan och frågade om hon menat allvar. De sa hon att hon gjort. För ett par veckor sedan fick mannen en njure av sin kollega. Både han och donatorn mår bra, enligt honom.

Jag har funderat på vad jag själv skulle svara om någon rådfrågade mig om att donera ett organ, nu när jag själv har gjort det. Jag har bestämt mig för ett svar. Jag hämtade lite inspiration från en vän som jobbar inom finansvärlden. Han undviker alltid att ge råd till kompisar om aktier. Han delar gärna med sig av kunskap och analyser. Han kan också ge stöd till någon som redan fattat ett beslut. Men om det går illa så vill han inte vara den som gav rådet.

Jag tänker ungefär på samma sätt om organdonation. Jag känner nästan en plikt att dela med mig av erfarenheterna. Men jag vill inte vara den som övertalar.

Jag läste i morse i en tidskrift (med det fantastiska namnet Dialäsen, som är för personal inom transplantation och njurmedicin) om riskerna med levande njurdonation. Risken för dödsfall är 0,03 procent. Risken för allvarlig komplikation är 0,2 procent. Man har alltså ganska bra odds. Men riskerna finns där och dem kan man inte trolla bort. Även om de blir mindre ju friskare donatorn är.

Jag skulle aldrig tveka att göra om det för S skull. Men det är ett fysiskt och psykiskt maraton. Sex dagar efter operationen är jag fortfarande utmattad, om än väldigt glad.
/D