Våra liv

Jag gillar porträttet på Olle i Våra vänners liv (SVT på måndagar om ni missat det). Olle är i yngre medelåldern, jobbar som lärare, han har njursvikt och en del av intrigen handlar om att hans far inte vill donera en njure till honom.

Jag gillar att porträttet är så balanserat. Mitt i livet drabbas han av en kronisk sjukdom. Han är nedstämd, men har inte tappat gnistan. Plötsligt vill han skaffa barn. Jag både förstår och känner igen detta fokus på LIV. Det är lite störande att de bara talar om pappan som möjlig donator. I princip skulle kompisarna donera. Men okej, lite får man förenkla i dramat. Det intressanta är hur en sjukdom plötsligt komplicerar livet.

Jag har själv förändrats sedan S blev sjuk. Ibland kan jag känna mig nedstämd när jag tänker på hur enkla och oskyldiga våra liv var förut. Men det finns också bra konsekvenser. S sjukdom påminner om att hela tiden se saker i större sammanhang. Jag är mer fokuserad. Har lättare att prioritera. Jag tror att det är samma sak för S.

Såhär - efter transplantationen - ser jag fram emot en massa saker. Åka skidor. Hälsa på min bror i Oslo. Bränna det där presentkortet som S fått på Frantzén/Lindeberg. Bara en sådan sak som att kunna hålla om S på natten utan att tänka på dialysslangen.

I eftermiddag kommer S hem på persmis. E fyller sju år i dag. Hon tycker det är som en present att mamma kommer hem.
/D