Sista sprutan. Fick den för en liten stund sedan. Alltså den spruta som vi får dagligen med blodförtunnande preparat (för att förebygga proppar). Sköterskan skrattade lite åt mig när jag ville ha ett Emla-plåster. Vad ska jag säga? Är man spruträdd så är man. Emla är ett bedövningsplåster man kan sätta på huden före ett stick. Jag har själv intervjuat barn med blödarsjuka som får sådana plåster. Nu har jag, 37 år gammal, också upptäckt dem. Halleluja! Okej, jag kan också se det komiska i att jag som just varit med om en stor operation med avancerad kirurgi och fått ett organ utskuret, att jag är rädd för små stick. Men det sitter i sedan jag var liten. Jag fasar för varje stick. Stora framsteg dock. Nu svimmar jag inte längre.
Sista sprutan alltså: i morgon får jag åka hem!! Det känns förstås jättebra. På något sätt är det kvittensen på att läkarna tycker att jag är i stabilt skick. Jag får med mig lite smärtstillande mediciner. Huvudsakligen Panodil men även morfin. Jag har väldigt ont i såret - i ärret, delvis inne i magen, och i blödningarna under såret. Jag har också en påtaglig sjukdomskänsla. Jag blir andfådd av att gå 100 meter och måste sätta mig. Pulsen stiger. Men å andra sidan så har det blivit bättre för varje dag. Och allt detta är övergående. Nu ska jag hem och vila upp mig.
Samtidigt känns det tråkigt att lämna S på sjukhuset. Det kommer säkert bli ensamt för henne. Dagarna går långsamt här. Och då är jag ändå inte speedad av kortison som hon. Mitt i alla krämpor så har det varit skönt att få vara tillsammans så mycket. Något man inte är bortskämd med som småbarnsförälder. Vi har rått om varandra och varit fokuserade på en sak: att ta oss igenom det här. När den ena har varit svag så har den andra huggit i och tröstat eller, vilket har hänt några gånger, ställt krav på personalen när smärtlindring eller annat har dröjt för länge. Som jag tror att Annika W skrev: det är en historia vi har tillsammans. Och som S uttryckte det i går: vi har fått pröva på hur det är att åldras tillsammans.
Förhoppningsvis är S hemma nästa vecka. Om inte annat så på permission på E:s 7-årsdag.
/D
6 kommentarer:
Hej!
Vad skönt att du får åka hem snart och vara med barnen! Att höra om din rädsla för sprutor gör ju det ännu mer fantastiskt och man inser ditt mod att ha donerat en njure!!! WOW!
Jag pratade med S idag och det var otroligt roligt att höra hennes röst och hennes energi och glädje mitt i alltihop:) (energin som dock beror på kortisonen sa hon men ändå...)
Jag hälsar på i slutet av veckan.
Stora kramen till vår hjälte!
Å
Ni är helt underbara! Kramar till er båda!
Är så otroligt glad för er! Det är så roligt/intressant som transplanterad att följa er resa. Hoppas att det fortsätter lika bra, och så skönt att slippa nattmaskinen hädanefter! Kreatinet är ju kanonbra ju, mitt ligger över 90!
Varma kramar
Emla-plåster är inget att skratta åt. Det är tur att du har mål i mun och vågar be om det du vill ha.
Hoppas att ni nu kan känna er yngre och yngre för varje dag som går.
Kram!
Jo lite yngre. Vi pratade om hur bra S skulle smälta in på E:s 7-årskalas på fredag. E ska ha Halloween-party.
Vi sa att S skulle kunna dyka upp med sina slangar som hon har i halsen. Hon har nämligen två slangar som hon får kortison genom. Hon ser ut lite som Frankenstein när man tänker på det. Slangarna är tunna, cirka 20 centimeter långa och avslutas med några plasthylsor. Om man inte vet så kan man undra vad det är för experiment hon utsätts för. Skulle skrämma livet ur E:s kompisar.
Men nu kan ju S ändå inte vara med på kalaset.
(Själv föredrar jag dock att tänka på slangarna som örhängen, ja av den coolare skolan.)
Ni är inte kloka. Men skönt att ser möjligheterna ;-)
Skicka en kommentar