Jag vill inte vara hjälte

Nu vet jag hur fantomsmärta känns. Det är inte kul. S har ju berättat hur det värker i de tår som hon tappat (en följd av blodförgiftningen som gjorde henne njursjuk). Fantomsmärtan gör ondare än jag trodde. Det värker inne i magen/ryggen där njuren suttit. Och jag som precis hade lagt undan morfintabletterna.

Annars mår jag bra, drygt två veckor efter operationen. Fysiskt i alla fall.

Mentalt känner jag mig matt. Jag hade förvarnats. Många donatorer upplever tydligen en känsla av tomhet efteråt. Det är svårt att förklara. Jag borde vara mer uppåt och pigg. Det är så roligt att S är hemma. Men det är väl först nu jag andas ut. Och tröttheten kommer som med posten.

Fick förresten ett diplom på sjukhuset i veckan. Det står såhär:

"Bästa njurdonator. Att donera är en stor händelse. Du har, för att hjälpa en medmänniska, utsatt Dig både för obehag och risker. Det finns få saker som kan mäta sig med detta när det gäller att visa oegennyttig medmänsklighet. Vi ser dig som en hjälte och vill därför visa vår beundran och uppskattning..."

Jag vrider alltid lite på mig när jag hör ordet "hjälte". Jag har inte velat vara någon hjälte. Jag har bara velat att S ska bli frisk. Hennes sjukdom har varit en sorg och transplantationen var en lösning. Jag ser inte donationen som något märkvärdigt på det sättet. Jag tror att många skulle gjort som jag. Fast okej, det kändes ändå lite bra att få diplomet.
/D